Det är inte regn som faller...

...Det är tårar, tårar som aldrig tar slut, för det som inte fick hända hade ju hänt, den där regniga dagen i början av oktober. Efter jag hade fått beskedet att min syster hade tagit sitt liv, hamnade jag som i ett vakuum. Jag var i chock, jag kände bara att jag mådde fruktansvärt illa, ville gå o kräkas men jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte förstå att min syster inte längre fanns, kände mig så fruktansvärt ensam, fast jag hade folk runt omkring mig.

Första tiden efter, var vi i närmsta familjen tillsammans hela tiden. Vi pratade, satt tysta, grät tillsammans, vi var som i en skyddad värld. Det var en välbehövlig och viktig tid vi hade tillsammans. När man sedan måste ut från denna skyddade värld, till jobb o.s.v. märker man att världen utanför snurrar på precis som vanligt, det är svårt att förstå det eftersom världen har stannat för mig. Ibland kändes det väldigt jobbigt att allt var precis som vanligt utanför, o ibland kändes det skönt med vanligt.