Kallt och tungt

Hösten är här. Och i år är det inte bara mörkret och kylan som gör sig påmind, utan också saknaden, smärtan, tomheten. Även om jag känner av det mer eller mindre varje dag, så känns det extra tungt nu när det snart är ett år sedan min syster dog.
Man tänker på vad man gjorde vid den här tiden förra året, när vi pratade, när vi sågs och att det sedan skulle visa sig vara sista gången vi sågs, sista gången vi pratade. Det känns grymt, hårt och ofattbart.
Så i år känns hösten extra kall, mörk och tung. Årsdagen närmar sig och man tänker på vad det ska stå i minnesannonsen och hur dagen ska bli. Det känns jobbigt, men jag vill att dagen ska bli så fin som möjligt ändå.

Internationella suicidpreventiva dagen

På måndag den 10/9 är det internationella suiciddagen, en dag som har kommit till för att öka medvetenheten runt självmord. En väldigt viktig dag tycker jag. En minnesdag för de avlidna, ett sätt att hedra. Jag kommer på måndag och i framtiden se den 10/9 som en dag att hedra min syster, men också som en oerhört viktig dag för att få upp ögonen på folk, hur stort detta problem är.
Min syster finns i mina tankar hela tiden, men just denna dag blir det speciellt, för jag skulle antagligen inte ha varit på någon minnesstund just den dagen, om det inte vore för att jag förlorat henne genom suicid.
Det blir också en dag då jag kommer tänka på dom jag känner som förlorat någon genom suicid och också alla andra människor runt om i landet som kämpar med samma elände som jag.

Hösten

Hösten närmar sig och jag börjar känna av att då också årsdagen för min systers död närmar sig. Det känns jobbigt. Det är ju ett tag kvar, men det känns konstigt att det snart har gått ett år sedan det ofattbara hände. Det känns som det hände igår och samtidigt känns det ibland som det var längesen det hände, att man nog faktiskt har kommit en bit på vägen. Det är konstigt med tid.
När jag fick det hemska beskedet trodde jag aldrig att jag någonsin skulle kunna fungera igen, att jag någonsin skulle orka gå upp ur sängen igen, gå till jobbet, träffa människor osv. Men på något vis så går det. En dag i taget. Det som har hänt är så stort att man inte kan ta in det på en gång, utan det kommer i doser, i perioder. Det är antagligen därför det blir så konstigt med tiden.

Teater

Idag var det teater.. min systers teatergrupp hade gjort en ny uppsättning. Jag var inte där. Det kändes för jobbigt. Jag var där förra året, men då var ju allt annorlunda, då spelade min syster en av rollerna. Den dagen förra året blev det många skratt och jag ville bevara den dagen i minnet. Därför gick jag inte dit idag för då hade det blivit många tårar istället. För det skulle inte vara så, min syster skulle stå där på scenen och spela en av rollerna.
Och det är inget fel i tårar men det är inte den dagen jag vill minnas utan den dagen med skratten, den dagen då min syster stod där på scenen full av liv.
Men det är svårt att ta besluten.. allt blir så stort, jag velar i allt och det känns som vilket beslut jag än tar så blir det fel. Men jag vet ändå nånstans att jag tog rätt beslut idag, det som kändes bäst för mig.
Min dotter var där på teatern idag tillsammans med sin mormor och hennes man och det är jag glad för. Mycket minnen hade det pratats och det är fint.
Kanske är jag där nästa år.. kanske känns det annorlunda då.

Mina barn

Barn är härliga.. De hanterar saker på sitt sätt och det mesta sker genom leken. De kan ställa frågor om livet och döden ena sekunden och i nästa är det full fart med lek och bus. Det var jobbigt att berätta för min dotter att hennes moster inte längre finns. Min dotter var då när det hände 3 år, jag vet inte om hon förstod just då vad det innebär när någon dör.. att den personen aldrig kommer tillbaka mer. För hon kunde säga i en mening att moster är död, att hon är med gammelmormor på månen och i nästa kunde hon säga att moster skulle komma på hennes födelsedagskalas en månad senare. Det är inte lätt för de små att greppa.. och hur ska det kunna vara det när man inte ens som vuxen förstår någonting av det som hänt.
Nu har det gått en tid och hon förstår att moster är borta, och när hon gungar i parken vill hon gunga så högt som till moster i himlen. Hon älskar att se kort på sin moster och hon vill gärna ha korten för sig själv i sitt rum. Hon säger att hon ska berätta för sin lillebror (nu 8 månader) när han blir större om sin moster, då blir man rörd. Och vi kommer alltid prata med barnen om deras moster, så att även sonen lär känna henne. För även om hon inte längre finns så kommer hon leva vidare genom våra berättelser.

värken i mitt hjärta

Vissa dagar gör allt så ont, allt känns så grått och omöjligt. Man vill helst bara att en sån dag ska gå riktigt fort så att man kan gå och lägga sig och förhoppningsvis vakna upp till en bättre dag. För det finns bättre dagar.. jag kan göra saker vissa dagar och känna glädje i det, att träffa vissa människor får mig glad. Och jag är oerhört tacksam för dessa dagar, för skulle inte dessa finnas så skulle jag nog inte orka med de jobbiga. Jag försöker finna tröst i minnen och foton, det hjälper en del.. ibland.. men värken i mitt hjärta finns där ändå, alltid. Den försvinner aldrig. Men den känns olika mycket från dag till dag.

Att känna sig halv

Jag känner mig halv, som att jag har förlorat en stor del av mig själv som jag inte klarar mig utan.. men som jag ändå tvingas lära mig leva utan. Jag har ju inget val. Det är fruktansvärt svårt och det kräver enormt mycket jobb. Jag måste börja om, möta livet, ett annat liv utan min syster. För det livet som var innan kommer aldrig tillbaka. Men minnena lever kvar, bilderna lever kvar.
Och du finns där någonstans ändå..

Tiden läker alla sår ??

Det sägs att tiden läker alla sår.. det tror inte jag.. jag tror att tiden kan lindra smärtan men aldrig ta bort den helt. Jag tror att tiden gör att man kan styra över sin egen smärta, man sätter ett plåster över såret. Och man bestämmer själv när plåstret ska tas bort och det ska göra ont igen.. Men bara för man har plåster på, så betyder inte det att inte såret gör ont...

Men tid gör iallafall saker lättare.. och det är bra. Tid gör att man kan se på allt på ett annat sätt, att man kan få fram minnen och le åt dem.
Jag såg en film härom veckan från min systers teaterutbildning och hennes olika roller hon spelade, den var rolig, jag skrattade faktiskt.. för även att det var jobbigt och väldigt konstigt att se henne där på tv:n så kändes det så rätt att se den. Hon var verkligen duktig. Och jag tror att hon hade velat att vi skulle se den och skratta.

Min ängel

Min ängel flög förbi mot himmelen så fri men hon lämnade sitt leende på vår jord...

Jag sitter och tittar på kortet jag har på dig, det stora fina kortet där du ser så glad och levande ut. Ibland gör det för ont att se kortet, det gör för ont att tända ljuset för dig, för det är så fel. Det är så fel att jag inte längre kan lyfta luren och ringa dig, det är så fel att jag aldrig mer kan träffa dig, aldrig mer skratta med dig eller gråta med dig.
Och ibland när jag tittar på kortet kan jag känna en liten tröst, att du finns där, att du är med och tittar på oss och ler. För mig kommer du alltid att vara med. Fast inte på samma sätt längre. Föralltid i mitt hjärta.

Något fint

Ganska direkt efter att min syster hade gått bort, kände jag ett stort behov av att träffa andra som hade varit med om samma sak som jag. Jag fick efter en tid kontakt med en tjej som hade förlorat sin bror genom suicid. Vi träffades en dag på ett café och fast vi aldrig hade träffats förrut, satt vi i fyra timmar och pratade. Det var så skönt att höra orden: jag förstår precis vad du menar. Man känner igen sig i varandras historier, och man förstår att man inte är ensam.

Jag har även gått i en sorgegrupp för anhöriga som mist någon genom suicid, det hjälpte mig mycket. Vi var 6 personer i gruppen och trots att det var väldigt olika åldrar på oss och att vi alla hade olika relation till de vi mist så kände jag direkt sån samhörighet och gemenskap. Att lyssna på andras historier och att prata om sin egen historia är väldigt viktigt för mig men också väldigt tungt.