Hösten

Hösten närmar sig och jag börjar känna av att då också årsdagen för min systers död närmar sig. Det känns jobbigt. Det är ju ett tag kvar, men det känns konstigt att det snart har gått ett år sedan det ofattbara hände. Det känns som det hände igår och samtidigt känns det ibland som det var längesen det hände, att man nog faktiskt har kommit en bit på vägen. Det är konstigt med tid.
När jag fick det hemska beskedet trodde jag aldrig att jag någonsin skulle kunna fungera igen, att jag någonsin skulle orka gå upp ur sängen igen, gå till jobbet, träffa människor osv. Men på något vis så går det. En dag i taget. Det som har hänt är så stort att man inte kan ta in det på en gång, utan det kommer i doser, i perioder. Det är antagligen därför det blir så konstigt med tiden.