Hösten är här. Och i år är det inte bara mörkret och kylan som gör sig påmind, utan också saknaden, smärtan, tomheten. Även om jag känner av det mer eller mindre varje dag, så känns det extra tungt nu när det snart är ett år sedan min syster dog.
Man tänker på vad man gjorde vid den här tiden förra året, när vi pratade, när vi sågs och att det sedan skulle visa sig vara sista gången vi sågs, sista gången vi pratade. Det känns grymt, hårt och ofattbart.
Så i år känns hösten extra kall, mörk och tung. Årsdagen närmar sig och man tänker på vad det ska stå i minnesannonsen och hur dagen ska bli. Det känns jobbigt, men jag vill att dagen ska bli så fin som möjligt ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar