Ganska direkt efter att min syster hade gått bort, kände jag ett stort behov av att träffa andra som hade varit med om samma sak som jag. Jag fick efter en tid kontakt med en tjej som hade förlorat sin bror genom suicid. Vi träffades en dag på ett café och fast vi aldrig hade träffats förrut, satt vi i fyra timmar och pratade. Det var så skönt att höra orden: jag förstår precis vad du menar. Man känner igen sig i varandras historier, och man förstår att man inte är ensam.
Jag har även gått i en sorgegrupp för anhöriga som mist någon genom suicid, det hjälpte mig mycket. Vi var 6 personer i gruppen och trots att det var väldigt olika åldrar på oss och att vi alla hade olika relation till de vi mist så kände jag direkt sån samhörighet och gemenskap. Att lyssna på andras historier och att prata om sin egen historia är väldigt viktigt för mig men också väldigt tungt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar