Hösten

Hösten närmar sig och jag börjar känna av att då också årsdagen för min systers död närmar sig. Det känns jobbigt. Det är ju ett tag kvar, men det känns konstigt att det snart har gått ett år sedan det ofattbara hände. Det känns som det hände igår och samtidigt känns det ibland som det var längesen det hände, att man nog faktiskt har kommit en bit på vägen. Det är konstigt med tid.
När jag fick det hemska beskedet trodde jag aldrig att jag någonsin skulle kunna fungera igen, att jag någonsin skulle orka gå upp ur sängen igen, gå till jobbet, träffa människor osv. Men på något vis så går det. En dag i taget. Det som har hänt är så stort att man inte kan ta in det på en gång, utan det kommer i doser, i perioder. Det är antagligen därför det blir så konstigt med tiden.

Teater

Idag var det teater.. min systers teatergrupp hade gjort en ny uppsättning. Jag var inte där. Det kändes för jobbigt. Jag var där förra året, men då var ju allt annorlunda, då spelade min syster en av rollerna. Den dagen förra året blev det många skratt och jag ville bevara den dagen i minnet. Därför gick jag inte dit idag för då hade det blivit många tårar istället. För det skulle inte vara så, min syster skulle stå där på scenen och spela en av rollerna.
Och det är inget fel i tårar men det är inte den dagen jag vill minnas utan den dagen med skratten, den dagen då min syster stod där på scenen full av liv.
Men det är svårt att ta besluten.. allt blir så stort, jag velar i allt och det känns som vilket beslut jag än tar så blir det fel. Men jag vet ändå nånstans att jag tog rätt beslut idag, det som kändes bäst för mig.
Min dotter var där på teatern idag tillsammans med sin mormor och hennes man och det är jag glad för. Mycket minnen hade det pratats och det är fint.
Kanske är jag där nästa år.. kanske känns det annorlunda då.

Mina barn

Barn är härliga.. De hanterar saker på sitt sätt och det mesta sker genom leken. De kan ställa frågor om livet och döden ena sekunden och i nästa är det full fart med lek och bus. Det var jobbigt att berätta för min dotter att hennes moster inte längre finns. Min dotter var då när det hände 3 år, jag vet inte om hon förstod just då vad det innebär när någon dör.. att den personen aldrig kommer tillbaka mer. För hon kunde säga i en mening att moster är död, att hon är med gammelmormor på månen och i nästa kunde hon säga att moster skulle komma på hennes födelsedagskalas en månad senare. Det är inte lätt för de små att greppa.. och hur ska det kunna vara det när man inte ens som vuxen förstår någonting av det som hänt.
Nu har det gått en tid och hon förstår att moster är borta, och när hon gungar i parken vill hon gunga så högt som till moster i himlen. Hon älskar att se kort på sin moster och hon vill gärna ha korten för sig själv i sitt rum. Hon säger att hon ska berätta för sin lillebror (nu 8 månader) när han blir större om sin moster, då blir man rörd. Och vi kommer alltid prata med barnen om deras moster, så att även sonen lär känna henne. För även om hon inte längre finns så kommer hon leva vidare genom våra berättelser.

värken i mitt hjärta

Vissa dagar gör allt så ont, allt känns så grått och omöjligt. Man vill helst bara att en sån dag ska gå riktigt fort så att man kan gå och lägga sig och förhoppningsvis vakna upp till en bättre dag. För det finns bättre dagar.. jag kan göra saker vissa dagar och känna glädje i det, att träffa vissa människor får mig glad. Och jag är oerhört tacksam för dessa dagar, för skulle inte dessa finnas så skulle jag nog inte orka med de jobbiga. Jag försöker finna tröst i minnen och foton, det hjälper en del.. ibland.. men värken i mitt hjärta finns där ändå, alltid. Den försvinner aldrig. Men den känns olika mycket från dag till dag.