Att känna sig halv

Jag känner mig halv, som att jag har förlorat en stor del av mig själv som jag inte klarar mig utan.. men som jag ändå tvingas lära mig leva utan. Jag har ju inget val. Det är fruktansvärt svårt och det kräver enormt mycket jobb. Jag måste börja om, möta livet, ett annat liv utan min syster. För det livet som var innan kommer aldrig tillbaka. Men minnena lever kvar, bilderna lever kvar.
Och du finns där någonstans ändå..

Tiden läker alla sår ??

Det sägs att tiden läker alla sår.. det tror inte jag.. jag tror att tiden kan lindra smärtan men aldrig ta bort den helt. Jag tror att tiden gör att man kan styra över sin egen smärta, man sätter ett plåster över såret. Och man bestämmer själv när plåstret ska tas bort och det ska göra ont igen.. Men bara för man har plåster på, så betyder inte det att inte såret gör ont...

Men tid gör iallafall saker lättare.. och det är bra. Tid gör att man kan se på allt på ett annat sätt, att man kan få fram minnen och le åt dem.
Jag såg en film härom veckan från min systers teaterutbildning och hennes olika roller hon spelade, den var rolig, jag skrattade faktiskt.. för även att det var jobbigt och väldigt konstigt att se henne där på tv:n så kändes det så rätt att se den. Hon var verkligen duktig. Och jag tror att hon hade velat att vi skulle se den och skratta.

Min ängel

Min ängel flög förbi mot himmelen så fri men hon lämnade sitt leende på vår jord...

Jag sitter och tittar på kortet jag har på dig, det stora fina kortet där du ser så glad och levande ut. Ibland gör det för ont att se kortet, det gör för ont att tända ljuset för dig, för det är så fel. Det är så fel att jag inte längre kan lyfta luren och ringa dig, det är så fel att jag aldrig mer kan träffa dig, aldrig mer skratta med dig eller gråta med dig.
Och ibland när jag tittar på kortet kan jag känna en liten tröst, att du finns där, att du är med och tittar på oss och ler. För mig kommer du alltid att vara med. Fast inte på samma sätt längre. Föralltid i mitt hjärta.

Något fint

Ganska direkt efter att min syster hade gått bort, kände jag ett stort behov av att träffa andra som hade varit med om samma sak som jag. Jag fick efter en tid kontakt med en tjej som hade förlorat sin bror genom suicid. Vi träffades en dag på ett café och fast vi aldrig hade träffats förrut, satt vi i fyra timmar och pratade. Det var så skönt att höra orden: jag förstår precis vad du menar. Man känner igen sig i varandras historier, och man förstår att man inte är ensam.

Jag har även gått i en sorgegrupp för anhöriga som mist någon genom suicid, det hjälpte mig mycket. Vi var 6 personer i gruppen och trots att det var väldigt olika åldrar på oss och att vi alla hade olika relation till de vi mist så kände jag direkt sån samhörighet och gemenskap. Att lyssna på andras historier och att prata om sin egen historia är väldigt viktigt för mig men också väldigt tungt.

ett ögonblick

Härom natten hade jag en konstig och obehaglig upplevelse. Precis när jag var på väg att somna in kom det över mig så starkt att min syster är död, hon finns inte mer. Det var så obehagligt för det var som att jag för första gången, för ett kort ögonblick förstod fullt ut att hon är död. Ögonblicket var så starkt och det var som att det först då nådde ända fram till mig på riktigt, att hon faktiskt inte kommer tillbaka mer. Jag fick panik, kände hur andningen blev tyngre och jag kände mig yr fast jag låg ner. Det var fruktansvärt otäckt och det blev så verkligt i det ögonblicket.