barndomsminnen

Idag har jag haft besök av en gammal barndomsvän och det kändes väldigt bra, vi har inte haft så mycket kontakt de sista åren. Har fått upp kontakten efter att min syster gick bort, hon är en av de människor som har hört av sig och vågat fråga. Vilket har betytt mycket. Ganska häftigt att vi som barn och i tonåren stod varann väldigt nära, för att sedan i gymnasiet välja olika vägar och kontakten blev mindre och mindre. Men när något så stort och ogreppbart inträffar inser man att man fortfarande står varann väldigt nära. Man har så mycket att prata om, trots alla år som gått. Det är stort. Det kändes väldigt naturligt vi pratade om gamla minnen ena stunden, som om tiden stått stilla, för att sedan höra glada barnrop från barnrummet där våra barn leker och verkar finna varandra. Då inser man att tiden har inte stått stilla, den har rusat på och nu är vi vuxna och har barn och kanske sitter våra barn en vacker dag vid köksbordet och pratar gamla minnen:)

Idag

Idag har varit en bra dag, har umgåtts med vänner och försöker njuta av semestern. Tack och lov för att det finns människor i mitt liv som kan få mig att skratta och som jag känner mig trygg med. Där jag kan vara som jag är och det känns bra. Min syster finns med mig varje dag, från att jag vaknar till att jag går och lägger mig. Vissa dagar känns allt bara hopplöst och sorgen tar över helt och då får det vara så. Vissa dagar känner jag att saker och ting är lättare om jag får vara med människor jag tycker om och jag kan skratta och ha roligt och då får det vara så och det är helt okej precis lika okej som när jag har en "sorgdag". Det är svårt att tillåta sig alla dessa olika känslor som man kastas emellan. Men jag försöker mer och mer att verkligen låta mig själv känna efter och vara i den känslan.

Lära sig leva med

Att lära sig leva med att ens syster tagit sitt liv är inte lätt. Det är lätt att säga orden men det är fruktansvärt svårt att faktiskt göra det, att komma till någon slags acceptans. Att liksom acceptera att mitt liv ser ut såhär nu, man får på nåt vis lära sig att leva igen. Man får leva med alla frågor som aldrig får svar, man får leva med den obeskrivliga saknaden och smärtan.
Jag känner att jag har förlorat den enda människa som kände mig fullt ut, som visste precis vad jag hade gått igenom tidigare och som verkligen förstod mig.
Det är skrämmande när jag tänker på att en sjukdom, som inte syns utåt sett, kan få sådan makt och ta över helt.

Liten

Känner mig fruktansvärt liten i allt detta, antagligen för att det som hänt är så stort så jag inte vet hur jag ska hantera det. Det är svårt att balansera mellan att sörja och att faktiskt fortsätta leva. För så är det ju, jag måste fortsätta leva och se till att mitt liv blir bra, det vet jag att min syster hade velat, men det är svårt. Det är så mycket man går igenom och det tar mycket energi.
Vissa dagar vill jag bara dra täcket över huvudet och inte gå upp, men hur jobbigt och svårt det än är så kämpar jag mig upp och möter dagen, kanske inte alltid med ett leende, men jag gör det ändå.
Jag kan känna en viss besvikelse över att min syster lämnade mig ensam kvar, för på ett sätt är jag ensam nu. Allt vi hade gått igenom tillsammans gjorde oss mer sammansvetsade, jag är glad att vi pratade så mycket med varandra som vi gjorde. Vi hjälpte varandra många gånger, när det var något vi gick och funderade på. Saknaden är enormt stor och den kommer alltid finnas där, men föralltid har du en plats i mitt hjärta älskade syster.

Mycket känslor

Just nu är det mycket känslor som infinner sig, känner mig arg, besviken och väldigt ledsen. Det är ca 8 månader sedan min syster tog sitt liv och fortfarande kan jag inte förstå att det hänt. När jag sitter och tittar på kort på den där spralliga, glada tjejen så kan jag inte förstå att hon gjort detta. Det är fortfarande så overkligt. Det är skrämmande när man tänker att en sjukdom har sån makt så att man tappar kontrollen över sitt liv och det som är mest skrämmande är att det pratas så lite om detta. Det är fortfarande så tabubelagt. Vi kan prata om andra sjukdomar som diabetes, cancer, hjärtsjukdomar och annat, men så fort det handlar om det psykiska så finns det plötsligt inga ord. Det gör mig arg! För det är så allvarligt och så stort problem.

ingen bra dag..

Idag har varit en riktigt tung dag.. jag har haft en period som varit jobbig och tung, mycket tankar och tårar.. Jag känner att allt blir så jobbigt, minsta lilla grej blir hur stor som helst. Jag stressar upp mig över småsaker, jag blir lätt irriterad och känner mig bara fruktansvärt ledsen och liten.
Det är svårt att tycka saker är roligt fullt ut, intresset och engagemanget är borta emellanåt. Men det finns ändå saker jag tycker är kul, att hitta på något med min familj är verkligen glädjande och upplyftande. Men saker och ting får inte bli för stort då klarar jag inte av det, då blir det för mycket, det snurrar i huvudet och jag känner mig stressad och blir irriterad istället. Och det är inget jag rår för, det blir bara så.

Glädjen

Det är inte lätt att känna glädje när det värsta som kunde hända har hänt. Det är svårt att hitta tillbaka till det som man en gång tyckte var roligt.
Ibland har jag svårt att tillåta mig själv att tycka saker är roligt, man tycker inte man har rätt att vara glad när något så fruktansvärt har hänt. Men precis som alla andra känslor så måste ju också glädjen få plats. Mitt liv måste fortsätta trots det som hänt.
Nu går vi mot sommaren och ljuset och man tror och hoppas att saker o ting blir lite lättare då, men med sommaren kommer också kraven. Solen skiner, man ska vara ute, hitta på saker, träffa folk m.m. och alla ska vara glada.. Men jag tror att det som är värst för mig nu på sommaren är alla minnen, man tänker tillbaka på allt jag har gjort tillsammans med min syster och att det aldrig mer blir så.
Men det är fint med minnen och jag är glad att jag har dom. Det kommer nog en dag då jag kan se tillbaka och minnas min syster och le. Men det är än så länge svårt. Det gör fortfarande så ont.

Sorgen

Sorgen efter min syster är obeskrivlig och tomrummet hon lämnade efter sig är enormt. Sorgen bär jag med mig varje dag, men den tar olika mycket plats från dag till dag. Vissa dagar är det som att jag stänger av helt, lämnar sorgen hemma om jag tex är på jobbet. Jag kan ändå prata om min syster och det som hänt, men det känns ibland som jag pratar om någon annans tragedi. Jag måste nog göra det för att orka. Ibland kommer det över mig ändå fast jag kämpar emot. Vissa dagar tvingar jag mig att gå in i sorgen, tex genom att titta på kort osv. Lite som att lätta på trycket.
När någon frågar hur jag mår är det en svår balansgång, för jag vill vara så ärlig som möjligt, jag vill inte säga att jag mår bra när jag inte mår bra. Samtidigt vill man inte va "tråkig" och alltid säga att jag inte mår bra. Jag är rädd för att om jag säger att jag mår bra, när jag har en bra period, så tror folk att nu är allt bra igen.
En vän sa till mig precis efter att min syster gått bort, att människor ger en bara ett litet fönster att sörja igenom och efter en kort tid stängs fönstret och man förväntas vara som vanligt igen. Det liger något i det. Jag säger inte att alla är så, men många.
Och de som finns i mitt liv, som ger mig tid, utrymme och som verkligen lyssnar de är riktiga guldklimpar och de ska man va rädd om.
Sorgen måste få ta plats och den måste få ta tid, det finns inga genvägar utan man måste igenom den. Man får försöka följa med i alla känslor, att verkligen vara arg när man är arg, att vara ledsen när man är ledsen, att vara glad när man är glad osv. Man har rätt att känna allt det som man gör, men det är väldigt svårt.

Ilskan

Det är väldigt viktigt att alla känslor får komma fram o ta plats och att man faktiskt får känna allt det som man känner. Det är lättare sagt än gjort. Att känna sig arg på personen som har tagit sitt liv är säkert väldigt vanligt. För mig har det varit väldigt svårt att känna ilska mot min syster, jag vet inte om jag nånstans känner att jag inte kan va arg på en person som är död. Däremot kan jag bli arg på tex vården som inte tycks ha någon vidare återkoppling på hur personen mår av medicin o så som man fått utskrivet. Jag kan bli arg på mig själv, för att jag faktiskt trodde att hon var på väg åt rätt håll och började må lite bättre. Jag kände ju verkligen hur hennes vanliga jag, började visa sig igen. I efterhand förstod jag att hon antagligen hade bestämt sig för att avsluta sitt liv.

röriga tankar

Min syster hade utåt sett, allting. Hon hade många vänner, familj, pojkvän och jobb och man undrar hur kunde detta hända? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? osv. Frågorna är många.
När frågorna och tankarna mal i huvudet kommer jag oftast till samma svar i slutändan, jag tror inte att man som anhörig kan förstå detta fullt ut och på så vis är det väldigt svårt att stoppa. Jag tror, att har man aldrig själv mått så fruktansvärt dåligt, så man ser suicid som den enda utvägen, så kan man inte sätta sig in i hur man tänker. Och det är då också svårt för en anhörig att kunna stoppa detta. I början var det svårt för mig att förstå hur man kan välja döden före livet, det är så definitivt. Men jag börjar inse att det handlar inte om att välja, min syster var djupt deprimerad och sjukdomen tog över och det fanns till slut ingen annan utväg, som hon såg det i sitt sjuka tillstånd. Hon ville bort från sitt lidande.
Även fast jag vet allt detta så snurrar frågorna om igen i huvudet och man känner sig arg, ledsen, besviken osv. och man förstår ändå inte hur detta kunde hända, för det går nog inte att greppa fullt ut, och det får jag lära mig att leva med.