Min syster hade utåt sett, allting. Hon hade många vänner, familj, pojkvän och jobb och man undrar hur kunde detta hända? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? osv. Frågorna är många.
När frågorna och tankarna mal i huvudet kommer jag oftast till samma svar i slutändan, jag tror inte att man som anhörig kan förstå detta fullt ut och på så vis är det väldigt svårt att stoppa. Jag tror, att har man aldrig själv mått så fruktansvärt dåligt, så man ser suicid som den enda utvägen, så kan man inte sätta sig in i hur man tänker. Och det är då också svårt för en anhörig att kunna stoppa detta. I början var det svårt för mig att förstå hur man kan välja döden före livet, det är så definitivt. Men jag börjar inse att det handlar inte om att välja, min syster var djupt deprimerad och sjukdomen tog över och det fanns till slut ingen annan utväg, som hon såg det i sitt sjuka tillstånd. Hon ville bort från sitt lidande.
Även fast jag vet allt detta så snurrar frågorna om igen i huvudet och man känner sig arg, ledsen, besviken osv. och man förstår ändå inte hur detta kunde hända, för det går nog inte att greppa fullt ut, och det får jag lära mig att leva med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar