Känner mig fruktansvärt liten i allt detta, antagligen för att det som hänt är så stort så jag inte vet hur jag ska hantera det. Det är svårt att balansera mellan att sörja och att faktiskt fortsätta leva. För så är det ju, jag måste fortsätta leva och se till att mitt liv blir bra, det vet jag att min syster hade velat, men det är svårt. Det är så mycket man går igenom och det tar mycket energi.
Vissa dagar vill jag bara dra täcket över huvudet och inte gå upp, men hur jobbigt och svårt det än är så kämpar jag mig upp och möter dagen, kanske inte alltid med ett leende, men jag gör det ändå.
Jag kan känna en viss besvikelse över att min syster lämnade mig ensam kvar, för på ett sätt är jag ensam nu. Allt vi hade gått igenom tillsammans gjorde oss mer sammansvetsade, jag är glad att vi pratade så mycket med varandra som vi gjorde. Vi hjälpte varandra många gånger, när det var något vi gick och funderade på. Saknaden är enormt stor och den kommer alltid finnas där, men föralltid har du en plats i mitt hjärta älskade syster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar