Sorgen

Sorgen efter min syster är obeskrivlig och tomrummet hon lämnade efter sig är enormt. Sorgen bär jag med mig varje dag, men den tar olika mycket plats från dag till dag. Vissa dagar är det som att jag stänger av helt, lämnar sorgen hemma om jag tex är på jobbet. Jag kan ändå prata om min syster och det som hänt, men det känns ibland som jag pratar om någon annans tragedi. Jag måste nog göra det för att orka. Ibland kommer det över mig ändå fast jag kämpar emot. Vissa dagar tvingar jag mig att gå in i sorgen, tex genom att titta på kort osv. Lite som att lätta på trycket.
När någon frågar hur jag mår är det en svår balansgång, för jag vill vara så ärlig som möjligt, jag vill inte säga att jag mår bra när jag inte mår bra. Samtidigt vill man inte va "tråkig" och alltid säga att jag inte mår bra. Jag är rädd för att om jag säger att jag mår bra, när jag har en bra period, så tror folk att nu är allt bra igen.
En vän sa till mig precis efter att min syster gått bort, att människor ger en bara ett litet fönster att sörja igenom och efter en kort tid stängs fönstret och man förväntas vara som vanligt igen. Det liger något i det. Jag säger inte att alla är så, men många.
Och de som finns i mitt liv, som ger mig tid, utrymme och som verkligen lyssnar de är riktiga guldklimpar och de ska man va rädd om.
Sorgen måste få ta plats och den måste få ta tid, det finns inga genvägar utan man måste igenom den. Man får försöka följa med i alla känslor, att verkligen vara arg när man är arg, att vara ledsen när man är ledsen, att vara glad när man är glad osv. Man har rätt att känna allt det som man gör, men det är väldigt svårt.