Kallt och tungt

Hösten är här. Och i år är det inte bara mörkret och kylan som gör sig påmind, utan också saknaden, smärtan, tomheten. Även om jag känner av det mer eller mindre varje dag, så känns det extra tungt nu när det snart är ett år sedan min syster dog.
Man tänker på vad man gjorde vid den här tiden förra året, när vi pratade, när vi sågs och att det sedan skulle visa sig vara sista gången vi sågs, sista gången vi pratade. Det känns grymt, hårt och ofattbart.
Så i år känns hösten extra kall, mörk och tung. Årsdagen närmar sig och man tänker på vad det ska stå i minnesannonsen och hur dagen ska bli. Det känns jobbigt, men jag vill att dagen ska bli så fin som möjligt ändå.

Internationella suicidpreventiva dagen

På måndag den 10/9 är det internationella suiciddagen, en dag som har kommit till för att öka medvetenheten runt självmord. En väldigt viktig dag tycker jag. En minnesdag för de avlidna, ett sätt att hedra. Jag kommer på måndag och i framtiden se den 10/9 som en dag att hedra min syster, men också som en oerhört viktig dag för att få upp ögonen på folk, hur stort detta problem är.
Min syster finns i mina tankar hela tiden, men just denna dag blir det speciellt, för jag skulle antagligen inte ha varit på någon minnesstund just den dagen, om det inte vore för att jag förlorat henne genom suicid.
Det blir också en dag då jag kommer tänka på dom jag känner som förlorat någon genom suicid och också alla andra människor runt om i landet som kämpar med samma elände som jag.

Hösten

Hösten närmar sig och jag börjar känna av att då också årsdagen för min systers död närmar sig. Det känns jobbigt. Det är ju ett tag kvar, men det känns konstigt att det snart har gått ett år sedan det ofattbara hände. Det känns som det hände igår och samtidigt känns det ibland som det var längesen det hände, att man nog faktiskt har kommit en bit på vägen. Det är konstigt med tid.
När jag fick det hemska beskedet trodde jag aldrig att jag någonsin skulle kunna fungera igen, att jag någonsin skulle orka gå upp ur sängen igen, gå till jobbet, träffa människor osv. Men på något vis så går det. En dag i taget. Det som har hänt är så stort att man inte kan ta in det på en gång, utan det kommer i doser, i perioder. Det är antagligen därför det blir så konstigt med tiden.

Teater

Idag var det teater.. min systers teatergrupp hade gjort en ny uppsättning. Jag var inte där. Det kändes för jobbigt. Jag var där förra året, men då var ju allt annorlunda, då spelade min syster en av rollerna. Den dagen förra året blev det många skratt och jag ville bevara den dagen i minnet. Därför gick jag inte dit idag för då hade det blivit många tårar istället. För det skulle inte vara så, min syster skulle stå där på scenen och spela en av rollerna.
Och det är inget fel i tårar men det är inte den dagen jag vill minnas utan den dagen med skratten, den dagen då min syster stod där på scenen full av liv.
Men det är svårt att ta besluten.. allt blir så stort, jag velar i allt och det känns som vilket beslut jag än tar så blir det fel. Men jag vet ändå nånstans att jag tog rätt beslut idag, det som kändes bäst för mig.
Min dotter var där på teatern idag tillsammans med sin mormor och hennes man och det är jag glad för. Mycket minnen hade det pratats och det är fint.
Kanske är jag där nästa år.. kanske känns det annorlunda då.

Mina barn

Barn är härliga.. De hanterar saker på sitt sätt och det mesta sker genom leken. De kan ställa frågor om livet och döden ena sekunden och i nästa är det full fart med lek och bus. Det var jobbigt att berätta för min dotter att hennes moster inte längre finns. Min dotter var då när det hände 3 år, jag vet inte om hon förstod just då vad det innebär när någon dör.. att den personen aldrig kommer tillbaka mer. För hon kunde säga i en mening att moster är död, att hon är med gammelmormor på månen och i nästa kunde hon säga att moster skulle komma på hennes födelsedagskalas en månad senare. Det är inte lätt för de små att greppa.. och hur ska det kunna vara det när man inte ens som vuxen förstår någonting av det som hänt.
Nu har det gått en tid och hon förstår att moster är borta, och när hon gungar i parken vill hon gunga så högt som till moster i himlen. Hon älskar att se kort på sin moster och hon vill gärna ha korten för sig själv i sitt rum. Hon säger att hon ska berätta för sin lillebror (nu 8 månader) när han blir större om sin moster, då blir man rörd. Och vi kommer alltid prata med barnen om deras moster, så att även sonen lär känna henne. För även om hon inte längre finns så kommer hon leva vidare genom våra berättelser.

värken i mitt hjärta

Vissa dagar gör allt så ont, allt känns så grått och omöjligt. Man vill helst bara att en sån dag ska gå riktigt fort så att man kan gå och lägga sig och förhoppningsvis vakna upp till en bättre dag. För det finns bättre dagar.. jag kan göra saker vissa dagar och känna glädje i det, att träffa vissa människor får mig glad. Och jag är oerhört tacksam för dessa dagar, för skulle inte dessa finnas så skulle jag nog inte orka med de jobbiga. Jag försöker finna tröst i minnen och foton, det hjälper en del.. ibland.. men värken i mitt hjärta finns där ändå, alltid. Den försvinner aldrig. Men den känns olika mycket från dag till dag.

Att känna sig halv

Jag känner mig halv, som att jag har förlorat en stor del av mig själv som jag inte klarar mig utan.. men som jag ändå tvingas lära mig leva utan. Jag har ju inget val. Det är fruktansvärt svårt och det kräver enormt mycket jobb. Jag måste börja om, möta livet, ett annat liv utan min syster. För det livet som var innan kommer aldrig tillbaka. Men minnena lever kvar, bilderna lever kvar.
Och du finns där någonstans ändå..

Tiden läker alla sår ??

Det sägs att tiden läker alla sår.. det tror inte jag.. jag tror att tiden kan lindra smärtan men aldrig ta bort den helt. Jag tror att tiden gör att man kan styra över sin egen smärta, man sätter ett plåster över såret. Och man bestämmer själv när plåstret ska tas bort och det ska göra ont igen.. Men bara för man har plåster på, så betyder inte det att inte såret gör ont...

Men tid gör iallafall saker lättare.. och det är bra. Tid gör att man kan se på allt på ett annat sätt, att man kan få fram minnen och le åt dem.
Jag såg en film härom veckan från min systers teaterutbildning och hennes olika roller hon spelade, den var rolig, jag skrattade faktiskt.. för även att det var jobbigt och väldigt konstigt att se henne där på tv:n så kändes det så rätt att se den. Hon var verkligen duktig. Och jag tror att hon hade velat att vi skulle se den och skratta.

Min ängel

Min ängel flög förbi mot himmelen så fri men hon lämnade sitt leende på vår jord...

Jag sitter och tittar på kortet jag har på dig, det stora fina kortet där du ser så glad och levande ut. Ibland gör det för ont att se kortet, det gör för ont att tända ljuset för dig, för det är så fel. Det är så fel att jag inte längre kan lyfta luren och ringa dig, det är så fel att jag aldrig mer kan träffa dig, aldrig mer skratta med dig eller gråta med dig.
Och ibland när jag tittar på kortet kan jag känna en liten tröst, att du finns där, att du är med och tittar på oss och ler. För mig kommer du alltid att vara med. Fast inte på samma sätt längre. Föralltid i mitt hjärta.

Något fint

Ganska direkt efter att min syster hade gått bort, kände jag ett stort behov av att träffa andra som hade varit med om samma sak som jag. Jag fick efter en tid kontakt med en tjej som hade förlorat sin bror genom suicid. Vi träffades en dag på ett café och fast vi aldrig hade träffats förrut, satt vi i fyra timmar och pratade. Det var så skönt att höra orden: jag förstår precis vad du menar. Man känner igen sig i varandras historier, och man förstår att man inte är ensam.

Jag har även gått i en sorgegrupp för anhöriga som mist någon genom suicid, det hjälpte mig mycket. Vi var 6 personer i gruppen och trots att det var väldigt olika åldrar på oss och att vi alla hade olika relation till de vi mist så kände jag direkt sån samhörighet och gemenskap. Att lyssna på andras historier och att prata om sin egen historia är väldigt viktigt för mig men också väldigt tungt.

ett ögonblick

Härom natten hade jag en konstig och obehaglig upplevelse. Precis när jag var på väg att somna in kom det över mig så starkt att min syster är död, hon finns inte mer. Det var så obehagligt för det var som att jag för första gången, för ett kort ögonblick förstod fullt ut att hon är död. Ögonblicket var så starkt och det var som att det först då nådde ända fram till mig på riktigt, att hon faktiskt inte kommer tillbaka mer. Jag fick panik, kände hur andningen blev tyngre och jag kände mig yr fast jag låg ner. Det var fruktansvärt otäckt och det blev så verkligt i det ögonblicket.

barndomsminnen

Idag har jag haft besök av en gammal barndomsvän och det kändes väldigt bra, vi har inte haft så mycket kontakt de sista åren. Har fått upp kontakten efter att min syster gick bort, hon är en av de människor som har hört av sig och vågat fråga. Vilket har betytt mycket. Ganska häftigt att vi som barn och i tonåren stod varann väldigt nära, för att sedan i gymnasiet välja olika vägar och kontakten blev mindre och mindre. Men när något så stort och ogreppbart inträffar inser man att man fortfarande står varann väldigt nära. Man har så mycket att prata om, trots alla år som gått. Det är stort. Det kändes väldigt naturligt vi pratade om gamla minnen ena stunden, som om tiden stått stilla, för att sedan höra glada barnrop från barnrummet där våra barn leker och verkar finna varandra. Då inser man att tiden har inte stått stilla, den har rusat på och nu är vi vuxna och har barn och kanske sitter våra barn en vacker dag vid köksbordet och pratar gamla minnen:)

Idag

Idag har varit en bra dag, har umgåtts med vänner och försöker njuta av semestern. Tack och lov för att det finns människor i mitt liv som kan få mig att skratta och som jag känner mig trygg med. Där jag kan vara som jag är och det känns bra. Min syster finns med mig varje dag, från att jag vaknar till att jag går och lägger mig. Vissa dagar känns allt bara hopplöst och sorgen tar över helt och då får det vara så. Vissa dagar känner jag att saker och ting är lättare om jag får vara med människor jag tycker om och jag kan skratta och ha roligt och då får det vara så och det är helt okej precis lika okej som när jag har en "sorgdag". Det är svårt att tillåta sig alla dessa olika känslor som man kastas emellan. Men jag försöker mer och mer att verkligen låta mig själv känna efter och vara i den känslan.

Lära sig leva med

Att lära sig leva med att ens syster tagit sitt liv är inte lätt. Det är lätt att säga orden men det är fruktansvärt svårt att faktiskt göra det, att komma till någon slags acceptans. Att liksom acceptera att mitt liv ser ut såhär nu, man får på nåt vis lära sig att leva igen. Man får leva med alla frågor som aldrig får svar, man får leva med den obeskrivliga saknaden och smärtan.
Jag känner att jag har förlorat den enda människa som kände mig fullt ut, som visste precis vad jag hade gått igenom tidigare och som verkligen förstod mig.
Det är skrämmande när jag tänker på att en sjukdom, som inte syns utåt sett, kan få sådan makt och ta över helt.

Liten

Känner mig fruktansvärt liten i allt detta, antagligen för att det som hänt är så stort så jag inte vet hur jag ska hantera det. Det är svårt att balansera mellan att sörja och att faktiskt fortsätta leva. För så är det ju, jag måste fortsätta leva och se till att mitt liv blir bra, det vet jag att min syster hade velat, men det är svårt. Det är så mycket man går igenom och det tar mycket energi.
Vissa dagar vill jag bara dra täcket över huvudet och inte gå upp, men hur jobbigt och svårt det än är så kämpar jag mig upp och möter dagen, kanske inte alltid med ett leende, men jag gör det ändå.
Jag kan känna en viss besvikelse över att min syster lämnade mig ensam kvar, för på ett sätt är jag ensam nu. Allt vi hade gått igenom tillsammans gjorde oss mer sammansvetsade, jag är glad att vi pratade så mycket med varandra som vi gjorde. Vi hjälpte varandra många gånger, när det var något vi gick och funderade på. Saknaden är enormt stor och den kommer alltid finnas där, men föralltid har du en plats i mitt hjärta älskade syster.

Mycket känslor

Just nu är det mycket känslor som infinner sig, känner mig arg, besviken och väldigt ledsen. Det är ca 8 månader sedan min syster tog sitt liv och fortfarande kan jag inte förstå att det hänt. När jag sitter och tittar på kort på den där spralliga, glada tjejen så kan jag inte förstå att hon gjort detta. Det är fortfarande så overkligt. Det är skrämmande när man tänker att en sjukdom har sån makt så att man tappar kontrollen över sitt liv och det som är mest skrämmande är att det pratas så lite om detta. Det är fortfarande så tabubelagt. Vi kan prata om andra sjukdomar som diabetes, cancer, hjärtsjukdomar och annat, men så fort det handlar om det psykiska så finns det plötsligt inga ord. Det gör mig arg! För det är så allvarligt och så stort problem.

ingen bra dag..

Idag har varit en riktigt tung dag.. jag har haft en period som varit jobbig och tung, mycket tankar och tårar.. Jag känner att allt blir så jobbigt, minsta lilla grej blir hur stor som helst. Jag stressar upp mig över småsaker, jag blir lätt irriterad och känner mig bara fruktansvärt ledsen och liten.
Det är svårt att tycka saker är roligt fullt ut, intresset och engagemanget är borta emellanåt. Men det finns ändå saker jag tycker är kul, att hitta på något med min familj är verkligen glädjande och upplyftande. Men saker och ting får inte bli för stort då klarar jag inte av det, då blir det för mycket, det snurrar i huvudet och jag känner mig stressad och blir irriterad istället. Och det är inget jag rår för, det blir bara så.

Glädjen

Det är inte lätt att känna glädje när det värsta som kunde hända har hänt. Det är svårt att hitta tillbaka till det som man en gång tyckte var roligt.
Ibland har jag svårt att tillåta mig själv att tycka saker är roligt, man tycker inte man har rätt att vara glad när något så fruktansvärt har hänt. Men precis som alla andra känslor så måste ju också glädjen få plats. Mitt liv måste fortsätta trots det som hänt.
Nu går vi mot sommaren och ljuset och man tror och hoppas att saker o ting blir lite lättare då, men med sommaren kommer också kraven. Solen skiner, man ska vara ute, hitta på saker, träffa folk m.m. och alla ska vara glada.. Men jag tror att det som är värst för mig nu på sommaren är alla minnen, man tänker tillbaka på allt jag har gjort tillsammans med min syster och att det aldrig mer blir så.
Men det är fint med minnen och jag är glad att jag har dom. Det kommer nog en dag då jag kan se tillbaka och minnas min syster och le. Men det är än så länge svårt. Det gör fortfarande så ont.

Sorgen

Sorgen efter min syster är obeskrivlig och tomrummet hon lämnade efter sig är enormt. Sorgen bär jag med mig varje dag, men den tar olika mycket plats från dag till dag. Vissa dagar är det som att jag stänger av helt, lämnar sorgen hemma om jag tex är på jobbet. Jag kan ändå prata om min syster och det som hänt, men det känns ibland som jag pratar om någon annans tragedi. Jag måste nog göra det för att orka. Ibland kommer det över mig ändå fast jag kämpar emot. Vissa dagar tvingar jag mig att gå in i sorgen, tex genom att titta på kort osv. Lite som att lätta på trycket.
När någon frågar hur jag mår är det en svår balansgång, för jag vill vara så ärlig som möjligt, jag vill inte säga att jag mår bra när jag inte mår bra. Samtidigt vill man inte va "tråkig" och alltid säga att jag inte mår bra. Jag är rädd för att om jag säger att jag mår bra, när jag har en bra period, så tror folk att nu är allt bra igen.
En vän sa till mig precis efter att min syster gått bort, att människor ger en bara ett litet fönster att sörja igenom och efter en kort tid stängs fönstret och man förväntas vara som vanligt igen. Det liger något i det. Jag säger inte att alla är så, men många.
Och de som finns i mitt liv, som ger mig tid, utrymme och som verkligen lyssnar de är riktiga guldklimpar och de ska man va rädd om.
Sorgen måste få ta plats och den måste få ta tid, det finns inga genvägar utan man måste igenom den. Man får försöka följa med i alla känslor, att verkligen vara arg när man är arg, att vara ledsen när man är ledsen, att vara glad när man är glad osv. Man har rätt att känna allt det som man gör, men det är väldigt svårt.

Ilskan

Det är väldigt viktigt att alla känslor får komma fram o ta plats och att man faktiskt får känna allt det som man känner. Det är lättare sagt än gjort. Att känna sig arg på personen som har tagit sitt liv är säkert väldigt vanligt. För mig har det varit väldigt svårt att känna ilska mot min syster, jag vet inte om jag nånstans känner att jag inte kan va arg på en person som är död. Däremot kan jag bli arg på tex vården som inte tycks ha någon vidare återkoppling på hur personen mår av medicin o så som man fått utskrivet. Jag kan bli arg på mig själv, för att jag faktiskt trodde att hon var på väg åt rätt håll och började må lite bättre. Jag kände ju verkligen hur hennes vanliga jag, började visa sig igen. I efterhand förstod jag att hon antagligen hade bestämt sig för att avsluta sitt liv.

röriga tankar

Min syster hade utåt sett, allting. Hon hade många vänner, familj, pojkvän och jobb och man undrar hur kunde detta hända? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? osv. Frågorna är många.
När frågorna och tankarna mal i huvudet kommer jag oftast till samma svar i slutändan, jag tror inte att man som anhörig kan förstå detta fullt ut och på så vis är det väldigt svårt att stoppa. Jag tror, att har man aldrig själv mått så fruktansvärt dåligt, så man ser suicid som den enda utvägen, så kan man inte sätta sig in i hur man tänker. Och det är då också svårt för en anhörig att kunna stoppa detta. I början var det svårt för mig att förstå hur man kan välja döden före livet, det är så definitivt. Men jag börjar inse att det handlar inte om att välja, min syster var djupt deprimerad och sjukdomen tog över och det fanns till slut ingen annan utväg, som hon såg det i sitt sjuka tillstånd. Hon ville bort från sitt lidande.
Även fast jag vet allt detta så snurrar frågorna om igen i huvudet och man känner sig arg, ledsen, besviken osv. och man förstår ändå inte hur detta kunde hända, för det går nog inte att greppa fullt ut, och det får jag lära mig att leva med.

Älskade syster

Min syster var en person som verkligen levde livet, trots att hon bara blev 27 år så har hon verkligen levt. Hon älskade att resa, hon älskade sin teater och hon älskade människor, hon arbetade mycket med att hjälpa ungdomar som har det svårt. När hon utbildade sig gjorde hon sin praktik i Tanzania, ett ställe på jorden som verkligen fick en plats i hennes hjärta. Det var en tid som berörde henne djupt och hon hade gärna velat åka tillbaka dit. När hon bestämde sig för att åka till USA ett år, för att studera teater, beundrade jag hennes mod. Men hon var sån, modig och tyckte om att utmana sig själv och hon klarade av det. Det var en hård och krävande utbildning som hon, pga sin envishet och vilja klarade av.
När hon kom hem fortsatte hon mycket med teater, jag var och tittade på en föreställning som hon och några andra hade satt upp, den var väldigt bra och rolig, det blev många skratt den dagen. Hon hade en härlig humor och bjöd gärna på sig själv. Hon hade nära till skratt men också nära till gråt, hon hade stora frågor om livet, samtidigt som hon också kunde ta saker på ett lättsamt sätt.
Älskade syster jag saknar dig!

Det är inte regn som faller...

...Det är tårar, tårar som aldrig tar slut, för det som inte fick hända hade ju hänt, den där regniga dagen i början av oktober. Efter jag hade fått beskedet att min syster hade tagit sitt liv, hamnade jag som i ett vakuum. Jag var i chock, jag kände bara att jag mådde fruktansvärt illa, ville gå o kräkas men jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte förstå att min syster inte längre fanns, kände mig så fruktansvärt ensam, fast jag hade folk runt omkring mig.

Första tiden efter, var vi i närmsta familjen tillsammans hela tiden. Vi pratade, satt tysta, grät tillsammans, vi var som i en skyddad värld. Det var en välbehövlig och viktig tid vi hade tillsammans. När man sedan måste ut från denna skyddade värld, till jobb o.s.v. märker man att världen utanför snurrar på precis som vanligt, det är svårt att förstå det eftersom världen har stannat för mig. Ibland kändes det väldigt jobbigt att allt var precis som vanligt utanför, o ibland kändes det skönt med vanligt.